Livsöden.

Tänk vad mycket man får vara med om när man jobbar. Träffa människor som går igenom så mycket när jag träffar dom första gången, för att sedan träffa dom igen och se att allt ordnat sig. Ibland så ordnar det sig inte och jag träffar anhöriga i stor sorg och saknad efter en livskamrat. De allra flesta gångerna känner dom sig nöjda med vården och uttrycker stor tacksamhet till oss som valt att jobba i vården. Många gånger kan anhöriga klaga till oss om dessa nerdragningar som ingen förstår varför de görs.

Jag har själv varit anhörig i ett sorgligt patientfall och beundrar personalen så otroligt mycket. Hur kunde dom vara så bra, ta hand om oss på ett så bra sätt? Hur kunde dom lida med oss och ändå vara ett så stort stöd. Jag har funderat på det så många gånger. Det märkligaste är att jag själv står där som personal många gånger och är så där stark som jag inte trodde att jag kunde vara.

Jag tror nog att jag har lite medmänsklighet ändå, lite känsla för andra människor. Kanske har jag till och med en tröstande och trygg röst vid dessa tillfällen eftersom det oftast går bra.
Jadu....vem vet.....att vara sjuksköterska var ju ett kall från början enligt Florence Nightingale. Idag är det ett underbetalt arbete, med för lite tid för patienterna och för många arbetsuppgifter.

Men tänk.....vad skulle vården idag göra utan oss?? Fundera på det en stund, ni som fattar alla besparingsbeslut.
Det kallar jag livsöde!

//S


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0