Egentligen är du som ett virus. Det började med en känsla av förrändring, inte så stark känsla men den fanns där. Efter ett tag gör viruset sig mer påminnd och man börjar fundera vart det tog vägen när det inte känns. Till slut vet man att man har ett litet virus och det är då frågan väcks om jag skall försöka bota det här eller bara köra vidare i samma spår. Jag bestämmde mig för att köra vidare i det spår som började ta en form som var ganska behaglig.

Ibland hatar jag viruset, vill inte ha det kvar, skulle kunna kasta ut det och inte släppa in det mer! Men oftast och nästan alltid så älskar jag mitt virus! Det ger mig tröst, längtan, en känsla av lycka och en otrolig känsla av kärlek. Visst kan det vara rent för j*****t ibland men jag kommer ändå inte ifrån att jag nog inte skulle ha det liv som jag trivs rätt bra med idag om det inte var för dig.

Mitt virus har funnits i 18 år i mitt liv, det är en lång tid att leva med något som inte går att bota, för det gör man inte med virus. Virus måste man ha tills det försvinner eller vinner över en och tar över hela kroppen. Jag älskar mitt virus, när jag känner av viruset pirrar det i kroppen - efter 18 år! Vad skulle jag ha gjort utan mitt virus?

Mitt virus heter Daniel, han är en lortig bilmekaniker, en sån som hjälper alla och har väldigt lite tid över för just mig, men jag gillar det. För när allt kommer omkring så är han min och ingen annans. Han ligger i min säng och snarkar, irriterar mig med sin klumpighet, glömmer bort att göra det jag säger men han älskar mig! Han har valt mig! I 18 år har han valt mig, mitt älskade virus. Hur skulle jag kunna sluta älska detta virus som ger mig så mycket och när jag är nöjd ger han ännu mer!

Jag älskar dig mitt underbara virus!

//S