Det här med barn som växer upp är rätt kul. Dom skall behandlas som en vuxen när dom skall vara uppe sent på kvällen, ha sin vecko/månadsgpeng och när det gäller att umgås med kompisar.
Dom skall behandlas som barn när rummet skall städas, kläderna skall till tvätt korgen och varje gång man som mamma vill ha lite assistans.
Det som är viktigast av allt är att dom skall behandlas som en tonåring när det är dags för moped, EPA eller när man som förälder skall ha förståelse för att det är slut med pojk/flickvännen.

Ibland kan jag tycka att en individ som jag har satt till världen borde tänka på att utan mig hade inget av detta som händer varje dag hänt, utan mig och en pappa hade dom inte funnits. Kan det vara så jobbigt att bära ner lite tvätt till tvättstugan, bre ihop sängen lite snabbt innan skolan och säga "tack för maten"?
Jag tackar högre makter för att jag är en perfekt förälder, som vart en perfekt tonåring och ett perfekt barn. Någonstans har jag vuxit i min perfekta skepnad som gör att jag får vara en sån mamma som suckar när min tomma tvättstuga fylls då jag ber mina barn plocka ihop i sina rum.

Jag älskar mina barn och skulle aldrig byta dom mot något annat i världen - så det så!

//S