Natt och klockan är 03:45.

Det är natt på kirurgen och ”mina” patienter sover. En har jag flyttat till IVA och en har åkt till operation. Jag jobbar ju med patienter med tarm och urologibesvär som börjar med en vanlig buksmärta. Jag jobbar också på en avdelning dit vi får patienter som råkat ut för ett trauma. En del av mina patienter är döende, oftast i cancer. Många gånger får jag se döden i vitögat när jag är på jobbet. Jag träffar anhöriga som försöker vara starka när deras mamma, pappa, livskamrat tynar bort.

Tänk vad många gånger jag läst en bok, eller lyssnat förresten eftersom jag lyssnar på bok i min ipod, om allt otäckt som händer på ett sjukhus. Alla mord som begås när någon går i korridoren utan sällskap. Men det gör ju jag på mitt jobb och jag känner mig dessutom inte rädd. Jag som i vanliga fall är så mörkrädd att jag sover med lampa på i sovrummet när min älskade Daniel inte är hemma med mig.

Jag trivs på mitt jobb och jag trivs med mina arbetskamrater. Visst finns det en del saker jag skulle vilja ändra på men det finns det på alla arbetsplatser.

Just inatt har jag en bra natt. Det var rätt rörigt när jag kom men det ordnade upp sig ganska fort. Min kollega, kvälls sköterskan, hade ingen bra kväll innan jag kom och tog över. Men som vanligt är det lätt att ta över efter henne, hon har ordning och reda och är väl påläst på sina patienter.

Jag fick en sån rapport när jag jobbade natthelg sist, en rapport som gjorde att det kändes som om jag känt patienterna länge fast jag aldrig träffat dom. Jag jobbar med henne inatt, sköterskan som gav mig den bra rapporten, hon är riktigt duktig. Jag skulle vilja vara en sån där bra sköterska som andra säger är bra. Som andra kan lite på och veta att jag gör mitt bästa. Det vill jag bli när jag blir stor.

Nu skall jag titta till ”mina” patienter en sväng få se om någon börjar vakna eller om dom skall sova hela natten. Tack för att du tog dig tid att läsa.

//S