Natten har kommit till 111A. Kirurgavdelningen där jag jobbar har tystnat ner och patienterna sover, nästan alla sover. En patient är vaken och kan inte sova, han ligger och pratar men är ganska lugn.

Ingen av mina patienter är akut dåliga inatt, det lugna tempot är högst ovanligt. Mina vagnar är färdiga, ja våra medicinvagnar som vi använder på dagen, det är mitt jobb som nattsköterska att se till att dom är fräscha till dagpersonalen.

Dom antibiotikakurer som jag skulle sätta inatt är satta och bortplockade för länge sedan. Vi har precis nattfikat, vi hann sitta och prata en stund inatt och det är inte så vanligt.

Jag har träffat nästan alla mina patienter förut och det gör att det blir mer lättjobbat. Jag har ganska bra koll på hur dom fungerar.

Snart skall jag gå en runda och titta till alla, måste smyga mig in fast dom sover, vill ju se att alla har det bra och sover sött.

Ibland ligger patienterna vaken hela natten eftersom dom inte vill ringa på klockan och väcka mig? Tror dom verkligen att vi sover på natten, vi har vaken arbetstid på 111A hela natten. Men det verkar inte alla förstå. Det är ju bättre att dom berättar att dom inte kan sova så vi kan göra något åt det. Men det är inte så lätt att vara på sjukhuset, allt är nytt, man delar sal med andra män och kvinnor, någon kanske snarkar, någon kanske springer uppe för att dom inte kan sova.

Det är tyst i korridoren, det är nått som låter – köksklockan – vad den tickar högt, det har jag inte tänkt på förut.

Jag trivs riktigt bra med mitt jobb, jag skulle aldrig välja bort det tror jag, men man skall aldrig säga aldrig. Vem vet – om 10 år kanske jag är kräktrött på 111A.

Nu är jag hemma och skall krypa ner i sängen, så sov så gott så hörs vi snart igen!

//S