Det finns en del dagar på jobbet när man inte kan förstå varför jag valt det här jobbet.
Det kan vara dagar när jag inte hinner äta, stressar hela dagen och går hem helt gråtfärdig.

Sen finns det en del dagar som är som igår, då funderar jag också varför jag valt det här jobbet.
När man står med anhöriga som vakar över någon kär som håller på att dö.
Egentligen är det en ära när någon ber en stå där tillsammans med dom när deras nära och kära skall gå bort.
Igår bad en kvinna mig att stå kvar med henne och hennes barn medan hennes make sakta somnade in.

Det är ganska vackert att bara stå där, i tjugo minuter stod jag där och såg hennes make gå bort - andas långsammare och långsammare för att tillslut ge upp.
I det här fallet var det vackert och fridfullt men så ledsamt.

Den här gången var det så vackra anhöriga som verkligen älskade sin far och make och det gör det hela så mycket lättare.

Ett dystert inlägg idag men det var vackert och inte alls dystert.

//S