En ny dag!
Städdag idag. Jag har ju semester och håller på att sanera mitt boende. Tänk vad skit man kan spara på sig :)
Snart är det bara dammsugning och torka golv kvar, nästa vecka skall jag ta tag i alla papper och fönsterputs.
Har hunnit till Anna en sväng och fått en pratstund och kaffe. Underbara lilla Anna och Molly - pluttflickorna. Så söta, det är så mysigt att Anna och Micke fått en liten tjej. Så fin familj!
Min egen familj drar till kyrkberget imorgon för folkracefestival. Jo jag vet att ni blir chockade eftersom vi skall på folkrace :)
Både Emili och Linus skall köra så det skall bli lite spännande. Boende i husvagnen är också härligt. Jag sover rätt skönt i husvagnen.
Nu dags för lite till städning innan jag skall hämta Emili vid bussen.
En torsdagsbild på finflickorna!
//S
14 år senare...
...älskar jag dig mer än någonsin!
Jösses vad tiden går fort, det är 14 år sedan Emili höll Linus hand med ett järngrepp när dom gick mot sin pappa i kyrksalen i Jädraås. Nåde Linus om han inte gick som hon ville :)
Det är 14 år sedan Linus valde att göra sina behov i predikstolen så hela kyrksalen
luktade som en nyskiten blöja :)
Det är 14 år sedan vi lovade att älska varandra i nöd och lust.
Tänk vad tiden går.
Men jag älskar fortfarande att titta på dig när du sover, se dig komma skitig från garaget och upptäcka hur mycket jag älskar dig när du byter om till jeans och en snygg tröja.
Jag älskar dig Daniel Andersson!
//S
En dag på banan!
Jag och Emili var till ridbanan i Järbo igår.
Emili ville hoppa lite så vi åkte dit. Det är lite bättre att åka till Järbos ridbana eftersom vägen dit är såå mycket bättre än Ockelbo vägen.
Det gick jättebra - han stod stilla när vi sadlade och brydde sig inte om att en containerbil häll på att lasta precis bredvid.
Träningen gick super och vi var rätt svettiga alla tre när vi styrde kosan hemåt.
Väl i stallet så var det mockning och höpåsar på agendan. Ett bra arbetspass i stallet blev det!
Lägger in en bild på familjens ekipage!
//S
Semester dag 2
Usch vad allt händer fort numera. Det måste vara ett tecken på att jag blir gammal....eller iaf äldre!
Folkracesäsongen har dragit igång på allvar så nu är varje helg upptagen.
I helgen var vi till Ljusdal - trevliga vänner omkring oss och riktigt bra team som kört. Både Emili och Linus har kört.
Emili körde riktigt bra och gick i mål som tre i den avslutande A-finalen.
Linus - ja vad skall jag säga om dig min lilla gosse! jag har varit så nervös när du skall köra, som jag aldrig känt när Emili kört. Jag har varit illamående och riktigt kräksjuk när han skall åka så även denna gång.
Den här gången blev det dock lite sämre då han gick ut på andra varvet och rullade så han försvann bakom en liten kulle. Jag trodde på allvar att jag skulle dö....
Fy vad hemskt det är när jag inte kan ha kontroll. Jag blev så fruktansvärt rädd. Nu vet ju jag också att alla som kör folkrace sitter riktigt toksäkert men det hjälpte inte. Jag har sett hur många rullar som helst utan att någonsin tro att det skulle sluta dåligt. Men det var STOR skillnad när det var min Linus som satt i bilen!
Linus dock, han klev ur bilen med ett leende på läpparna och tyckte det var häftigt medans jag, hans älskade Linnea och storasyster Emili stod och grät!
Din lilla rackarkott! Håll dig på hjulen hädanefter!
//S
Det blir inte alltid......
Jag vet att jag inte varit här på ett tag men det har sin förklaring.
Någonstans så har jag tappat bort tanken med att jag började blogga men jag tror att det är dags att börja om där jag en gång var.
Mitt bollplank för glädje och sorg och annats om fyller mitt liv - det var där jag började.
Det kan bli så ibland att när hjärtat blöder så tror man att man ändå måste vara glad, trevlig och en tröstare till alla människor man känner. Men det är ju inte riktigt så. Egentligen borde det finnas någon där ute som är just den personen till mig. En sån som bara kan lyssna, visst har jag någon jag brukar gnälla till men inte om allt som jag skulle vilja gnälla om.
Jag trodde att vi hade något lite extra du och jag men just nu känns det inte så. Jag måste ha lätt för att inbilla mig saker åt det ena hållet eller det andra.
Ibland känns det som om jag hjälper så många andra men när jag behöver hjälp så finns det aldrig någon där.
Ingen har egentligen tid eftersom alla har så fullt upp med sitt och så kan det ju vara.
Jag har väntat så länge och pikat flera gånger och ändå förstår du inte - vad är det tänkt att jag skall göra för att du skall förstå?
Eller skall jag bara ge upp och inse att jag inte var så viktig för dig - jag tror att jag skall göra det!
Sov gott!
//S
