Nu är jag ledig, har nog nästan sovit ikapp lite av det jag missat i helgen. Helgen har varit rätt jobbig, mycket ringningar på jobbet, dåliga patienter - unga och tunga diagnoser- baksidan med mitt jobb. Människor som jag anser vara unga som är så svårt sjuka, anhöriga som är ledsna och oroliga, bara går där i hemmet och väntar på att vi skall ringa. Vi sjuksköterskor som ser när det vänder. När ett hjärta och en själ ger upp och inte orkar mer. Vi som står där och håller en hand, omfamnar en vilt främmande människa som har det så jobbigt som vi vet behöver den där kramen som jag ger.

I det ögonblicket är jag helt ensam i mitt jobb, jag skulle kunna gråta floder för jag vet åt vilket håll det går, jag har ringt anhöriga till dig vars hand jag håller och bara väntar på att dom skall hinna till dig innan det är försent. I det ögonblicket har jag 10 patienter till som vill ha min uppmärksamhet men hur skall jag kunna välja bort dig som ligger där och vet vad som kommer att hända. Det går inte, dom andra får vänta, det kan inte vara så akut med dom som det är med dig.

Tillsist kommer så dina anhöriga och en tung sten faller från mitt hjärta, dom hann hit. Dom kom för att hålla din hand, visa att dom är där för dig. Och jag kan gå ut från rummet. Lämna er med all er kärlek som skall hjälpa dig att somna lungt. jag hinner med några till patienter mellan så ringer klockan hos er och jag går sakta in, vet varför det ringer. Tar ett djupt andetag och går sedan in, stilla och sakta. Och där ligger du, vacker lugn och bara ser fridfull ut. de dina sitter runt sängen och har inte släppt din hand än.

Fönstret glider sakta upp och det går en sval bris genom rummet. Den vackra kvinna som du delat ditt liv med släpper din hand och vänder sig mot mig. "Han hade det bra hos er" säger hon och kramar om mig och gråter, hon gråter så benen inte bär henne men hon orkar stå. barnen kommer för att hjälpa henne men jag säger att det går bra.

Medan dina älskade tar lite fika gör vi dig fin jag och min kollega, kammar ditt hår, klär dig i rena kläder och städar lite på ditt rum. Du får en varm filt, ett levande ljus, sidenrosor på ditt sängbord. Stolar runt din kropp som ligger där så stilla i sängen, sen möter jag din fru och säger att hon kan gå in till dig. Hon sitter hos dig länge, pratar och gråter. Barnen gråter. När alla farväl är sagda kommer du ut till mig och säger tack och berättar att ni skall gå. Du uttrycker hela tiden att du är så nöjd med den vård han fått och det värmer mitt hjärta. Jag ser er sakta lämna avdelningen men du vänder dig om en sista gång och säger med stark och klar röst "det du gjorde med fönstret var viktigt, glöm aldrig att öppna fönstret, nu kan han följa mig vart jag än går". Sen är hon borta.

Det är då jag gråter.........

//S