En sann vän, det är någon som känner en, någon som känner när man träffas att något är fel, någon som vågar fråga vad som hänt, någon som inte är rädd för att höra vad jag har att berätta. Även om det är jobbigt att lyssna, kanske vet man inte vad man skall säga om man behöver säga nått. Ibland räcker det bara att sitta där och faktiskt ha frågat för att vara en sann vän. Dom senaste 8 månaderna av mitt liv har varit ett enda kaos på många olika sätt men ingen har förstått att det varit så illa som det varit för den fasad man tillslut lär sig bygga upp döljer det mesta åt en.

Så kommer då den dagen då man träffar en sann vän som tittar på en och direkt frågar vad som är fel. Jag undrar instinktivt hur hon kan se det på mig när jag ser ut som jag alltid gör. Jag gör som vanligt och säger att det inte är nått men det går inte. Du känner mig för bra. Så jag berättar om mina 8 månader, om mamma, Birgitta, Peter, Bertil, Calle och Lina, stugan, barnen, Daniel och hon bara lyssnar. Sen berättar jag om mina vänner som alla har problem. Jag lider så mycket med dom jag bryr mig om att mitt hjärta värker ibland. Ibland blir jag så arg för att dom tycker så konstigt men samtidigt så kan jag inte säga nått eftersom jag vet att varje individ uppfattar allt olika.

Så när jag sitter där och pratar oavbrutet så bestämmer jag mig för att berätta nått som ingen annan har fått veta. Jag känner någonstans i kroppen att nu måste det komma. Jag berättar sakta och metodiskt utan att fälla en enda tår om det som var ett så stort problem från början som bara växte för att sedan bara försvinna och bryta min kropp i tusen bitar. Under 2 veckor grät jag varje ensam stund utan att någon visste det.

Jag tittar upp på min vän och ser hennes tårar rinna. Jag ber henne sakta sluta gråta eftersom jag inte gråter. Det är färdiggråtet nu. Hon tittar länge på mig och säger att jag har tur som har vänner som har stöttat mig genom det här.
Det är då jag berättar för henne att hon är den enda som vet, jag har inte berättat för någon annan. Hon tittar upp och bara ler, hon tycker att jag är hopplös som inte har berättat.

Mitt enda försvar är att ingen skulle bry sig, alla har nog med sitt idag. Alla har ett litet helvete i sitt liv så mitt problem var mitt, ingen annans. Det konstiga är att hon kan bära mina bekymmer och jag hennes utan att det är jobbigt. Hon frågade och fick ett lite väl långt svar, men det är skönt att nån vet.

Att fråga när nån mår dåligt är att vara en sann vän, eller att bara tala om att man finns där om den som mår dåligt behöver det.
Tack för att du lyssnade och för att du frågade, jag hade aldrig valt att berätta det här annars. Du är en sann vän, Tack!

//S