Pappa
Hej på dig mitt kära bollplank!
Nu är det dags igen för ett inlägg.
När själen kvävs och det inte riktigt finns någon att öppna upp för så blir det ju ditt jobb.
Det var ju egentligen därför jag startade bloggen, för att kunna ge mig själv möjligheten att andas lite bättre.
Pappa är sjuk, han har fått en cancerdiagnos. Egentligen en bra diagnos om det är så att den inte har spridning men det är ju min pappa!
Min pappa klagar sällan på smärta och är egentligen frisk förutom ett förmaksflimmer så det här med cancer är inget jag trott att han skaulle drabbas av.
Mamma är ju helt frisk från sin cancer och jag trodde vi hade fått vår beskärda del av denna jäkla sjukdom nu men så var det inte!
Det som är lite sorgligt är att man idag skall behöva bråka sig till en remiss till rätt kompetens när man besöker HC.
Jag är så tacksam över de kontakter jag fortfarande har på sjukhuset och på kirurgmottagningen så att jag kunde få till en ganska snabb tid när HC förhalade allt!
Det gör mig besviken och rädd att man som pensionär måste ha någon anhörig som bråkar för bättre vård för tt man skall komma vidare och inte hamna i ett ekorrhjul av byråkrati. Hur gör alla människor som inte vågar ifrågasätta eller har någon som hjälper dom bråka när kroppen inte orkar?
Fy på dagens vård och hur vi behandlar oroliga och sjuka människor!
Vården skall ju hjälpa, inte själpa!
Ta hand om er alla fina!
//S
