På mitt jobb händer det en hel del, det är mycket sorg, mycket glädje, mycket skratt men mest av allt är det nog mycket otroligt underbar personal. Hur skulle man annars orka bli berörd av alla människoöden som man som sjukvårdspersonal får dela. Alla dessa människor som mår dåligt, har ont, får tråkiga besked eller rent av sitter och ser på sina anhöriga tyna bort och dö.

Det är sådana gånger som jag är så glad att jag är på 111A. Där kan jag visa vad jag tycker, säga vad jag känner och andra lyssnar på mitt klagande innan jag suckar och börjar om med nästa patientprojekt. Sen finns det sådana dagar som idag, när jag helst inte vill säga vad som stör mig för att slippa såra någon, när jag vet att jag borde säga något snällt men är helt inkompetent att göra det. Vad gör man sådana dagar??

Det har hänt mycket i mitt liv och jag hoppas innerligt att jag aldrig har uppträtt så dåligt på mitt jobb så att mina kollegor inte vågat säga till mig att jag inte är proffesionell. Jag har ett himla humör, jag blir lätt irriterad och har en mun som glappar lite väl mycket ibland. Men min dröm är att vara en bra sjuksköterska och jag vet inte om jag alltid varit det, bara jag slipper vaka upp och inse att det inte är någon skillnad på oss två så är jag nöjd, för att bli som du är min värsta mardröm!!

Vakna upp ur din självömkan, det finns ingen annan än du som kan axla de problem du ställs inför. jag vet att det inte är lätt men ibland måste man fast man inte orkar. Jag har gjort det och nästan kommit ur mitt livs stora kris, än är jag inte klar men jag har gjort allt som står i min makt för att klara mig ur det! Gör det du med - ta tag i saken och gör nått åt det!

//S