Det är ofta det händer och man aggerar bara på rutin.

En något förhöjd andningsfrekvens, en känsla av subfebrilitet och lätt bleka läppar. Egentligen inget konstigt men alltid ett varnande finger mot taket. Ett beslut om tätare kontroller, ett samtal till en jourläkare som genast backar upp min tanke och begynnande oro.

 

En outtalat rynkad panna gör att min kollega - ett penntroll med rosade kinder och otolig kompetens - förstår att något är på gång.

Extra dropp till patienten, en undersköterska som förstår mig och vet precis vad jag behöver utan att jag behöver be om det. Katetern sitter där den skall och patienten kissar inte särskillt bra.

Kroppstempraturen stiger, paracetamol intravenöst är bra, patienten mår illa och börjar kräkas. Pulsen överstiger 100 och nu börjar rynkan bli ett veck i pannan och andra viktiga saker sorteras bort. Blodtrycket sjunker fast droppet droppar relativt fort - 86/52 - känns inte bra.

 

Det är fredag natt på kirurgkliniken och jag jobbar första natten av tre.

Dags att ta lite prover - Hb, CRP och LPK känns relevant så vi börjar med det och 14 andra analyser.

Blododling och urinodling känns viktigt, men hon kissar ju knappt. Byter snabbt till ett annat dropp och ökar dropptakten. I det här läget skippar jag läkemedelsräkning av dropptakten och låter det droppa på fackspråk - FORT.

 

Jourläkaren kommer upp och tittar till patienten och ordinerar lite prover - redan tagit säger jag och väntar på nästa steg. Vi sätter in antibiotika direkt säger han samtidigt som jag plockar upp det redan blandade piperacillinet ur rockfickan. Redan gjort säger jag och penntrollet skrattar till. Han säger att vi skulle haft en stötdos och penntrollet räcker över det hon precis blandat och jag kopplar det i andra infarten. Jag vet svarar jag och jourläkaren går ut från rummet.

 

Kontroller varje timme och en orolig sjuksköterskas eviga spring på salen sätter sina spår och kl 04:55 har pateinten kissat 100 ml och tredje litern dropp är påkopplat.

Undersköterskan har hunnit koka nytt kaffe och tar en kopp med sig ut för det är den tiden nu. En kontroll av väderleken och jag skall skriva det jag gjort under natten.

 

Penntrollet slänger upp trötta fötter på en stol och frågar om hon kan göra något för mig men jag tror att jag hunnit allt jag måste göra. Väderleksrapporten kommer och lovar vårkänslor i luften. 

I korridoren kommer en jourläkare rullandes och säger att patienten ser ut att må bättre.

 

Kl är 06:15 och snart dags att gå hem. Morgonpersonalen droppar in och tar för sig av det nykokta kaffet.

I mitt yrke är man inte bortskämd med höga löner, inte med bra förmåner och tid och möjlighet att äta lunch tillsammans. men en sak är jag previligerad med och det är väldigt många och väldigt underbara kollegor. Kollegor som förgyller ett vidrigt arbetspass så även det passet kantras av små gyllene tofflor.

 

För visst har jag änglar till kollegor!